Diagnostik

Före undersökningen sprayas nässlemhinnan kort: Sprayen minskar svullnaden något och bedövar ytan. Därefter förs det flexibla endoskopet försiktigt in längs näsbotten. Nässkiljeväggen, näsmusslorna, de trånga passagerna till bihåleöppningarna och nässvalget bedöms. Därefter kan svalget och struphuvudet undersökas.

Endoskopi gör områden synliga som inte kan ses utifrån: slemhinnesvullnader, förträngningar, polyper, sekretstråk, förändringar vid örontrumpetens öppning och fynd i struphuvudet. Vid behov kan cellmaterial tas samtidigt.

Vid kronisk bihåleinflammation kan ett tydligt endoskopiskt fynd förkorta den fortsatta utredningen: Enligt en facköversikt är datortomografi inte absolut nödvändig vid ett positivt nasendoskopifynd. Läkaren avgör utifrån fynd och förlopp om bildtagning behövs.

Vid ihållande heshet ingår undersökning av struphuvudet i utredningen: Den internationella specialistrekommendationen om heshet anger att struphuvudet ska undersökas om heshet kvarstår längre än fyra veckor. Stämbandens rörlighet, läge och yta kan bedömas endoskopiskt; för stämbandens finrörlighet finns kompletterande metoder.

Hörselscreeningen av nyfödda syftar till att tidigt upptäcka tecken på en hörselstörning. Med BERAphone registreras elektriska svar i hörselbanan på ljudstimuli vid automatiserad hjärnstamsaudiometri (AABR). Undersökningen utförs om möjligt när barnet sover eller ligger stilla.

Otoakustiska emissioner (OAE), särskilt TEOAE, mäts med en liten sond i hörselgången och ger information om funktionen hos de yttre hårcellerna i snäckan. Ett avvikande screeningresultat är ännu ingen diagnos och måste utredas med ytterligare hörselundersökningar. Ett normalt resultat utesluter inte alla hörselstörningar.

Via hörlurar presenteras toner med olika tonhöjd och ljudstyrka. Du anger när du uppfattar en ton. Utifrån detta skapas ett audiogram med respektive hörtrösklar. Vid behov kompletteras undersökningen med en benledningsmätning.

Du får höra ord eller siffror och upprepar det du har uppfattat. Mätningen registrerar talförståelsen vid olika ljudnivåer; beroende på frågeställningen kan testet även genomföras i bakgrundsbuller.

En sond i hörselgången ändrar kortvarigt lufttrycket och mäter trumhinnans och mellanörats rörlighet. Undersökningen kan ge tecken på vätska i mellanörat eller en ventilationsstörning, men mäter inte hörselförmågan direkt.

En liten sond registrerar svaga ljudsvar från hörselsnäckan efter ett ljudstimulus. Denna objektiva mätning ger information om de yttre hårcellernas funktion. Problem i mellanörat kan påverka resultatet; OAE ensamt utesluter inte alla hörselstörningar.

Två toner presenteras samtidigt. Sonden mäter de ytterligare ljudsvar som då uppstår i hörselsnäckan. DPOAE möjliggör en frekvensspecifik bedömning av de yttre hårcellernas funktion.

Korta ljudstimuli, oftast klickljud, utlöser mätbara svar från hörselsnäckan. Den vanliga fackförkortningen är TEOAE. Metoden används bland annat vid hörselscreening och kompletterar andra hörseltester.

Elektroder på huden registrerar elektriska svar på ljudstimuli från hörselbanan upp till hjärnstammen. Genom att ändra stimulits ljudstyrka kan hörtröskeln uppskattas. Undersökningen kräver stillhet och är särskilt användbar när aktiva svar vid hörseltest inte kan ges tillförlitligt.

Elektroder registrerar ljudutlösta elektriska potentialer från hörselsnäckan och den intilliggande hörselnerven. Elektrodernas placering beror på metoden och förklaras i förväg. Mätningen kan komplettera utvalda inneröreutredningar men kan inte ensam ge en säker diagnos av Ménières sjukdom.

Tinnitus innebär att man uppfattar ett ljud utan en yttre ljudkälla. Kartläggningen omfattar en noggrann beskrivning av ljudet samt mätning av tonhöjd och ljudstyrka: Vid så kallad tinnitusmatchning anpassas en jämförelseton tills den motsvarar det egna öronljudet. Som komplement kan man fastställa vid vilken nivå ett brus helt eller delvis maskerar tinnitus.

Eftersom tinnitus ofta förekommer tillsammans med hörselnedsättning ingår tonaudiometri och talaudiometri i utredningen. Standardiserade frågeformulär kartlägger dessutom hur mycket tinnitus påverkar vardagen och gör det möjligt att jämföra förlopp. Dessa mätningar beskriver tinnitus, men visar inte i sig orsaken. Nytillkommen, ensidig eller pulserande tinnitus samt tinnitus med plötslig hörselnedsättning bör utredas av läkare snarast.

Med undersökningsteamet som stöd trampar du på stället med slutna ögon. Rotation eller avvikelse observeras. Testet är ett orienterande komplement och kan inte ensamt tillförlitligt lokalisera en balansstörning.

Teamet observerar hur du står med fötterna tätt ihop, först med öppna och sedan med slutna ögon. Förändringar i balansen i stående ger information om samspelet mellan sinnessystemen. Testet är inte specifikt för någon sjukdom i innerörat.

Ljudstimuli eller vibrationer utlöser reflexsvar som mäts med hudelektroder på den spända halsmuskeln. cVEMP bedömer framför allt funktionen hos sacculus och tillhörande vestibulära reflexbanor.

Elektroder under ögonen registrerar reflexsvar på ljudstimuli eller vibrationer medan du tittar uppåt. oVEMP ger framför allt information om utrikulus och tillhörande reflexbanor. Båda VEMP-metoderna kompletterar andra balansundersökningar.

Vid videonystagmografi registrerar mätglasögon med inbyggd kamera ögonrörelserna. Undersökningen består av flera delar: att följa ljuspunkter, prövning av snabba blickrörelser, lägesprovning i olika huvudpositioner och – om läkaren ordinerar det – kalorisk provning, där en varmare eller kallare luftström framkallar kortvarig karusellyrsel. Utifrån dessa ögonrörelsers riktning, form och styrka kan man bedöma om balansorganet reagerar avvikande på ena eller båda sidor.

VNG är smärtfri och tar oftast en till två timmar. Inför undersökningen bör du undvika smink samt avstå från alkohol och koffein. Vissa läkemedel kan påverka resultatet; tala med din läkare före besöket om du ska göra uppehåll med dem, och sluta inte med något på egen hand. Tillfällig omtöckning eller illamående kan förekomma, varför det rekommenderas att någon hämtar dig.

Vid Ocular-Counter-Roll-test registreras med videomätglasögon hur ögonen vrider sig när huvudet eller kroppen lutas åt sidan: Som reflex roterar de lätt åt motsatt håll. Mätningen ger information om otoliternas förmedling av tyngdkrafts- och lägesuppfattning, främst från utrikulus. Metoden kompletterar andra balansundersökningar, ersätter inte bilddiagnostik och behövs inte vid alla former av yrsel.

Vid transkraniell magnetstimulering alstrar en spole ovanför huvudet korta magnetiska impulser som aktiverar hjärnbarken; de resulterande muskelsvaren registreras via elektroder. Inom öron-näsa-halsmedicin används metoden hittills främst i forskning för att undersöka förbindelserna mellan balansorganet och hjärnan. Den ingår inte i rutindiagnostiken på en öron-näsa-halsklinik och är främst av betydelse vid neurologiska eller vetenskapliga frågeställningar.

Före användning måste kontraindikationer klargöras, till exempel epilepsi, en hjärnstimulator eller metallimplantat i huvudområdet. Om en sådan undersökning över huvud taget behövs avgörs av läkaren efter den kliniska bedömningen; den utförs vid neurologiska avdelningar eller forskningsavdelningar med lämplig utrustning.

Vid huvudimpulstestet fäster du blicken på en punkt medan läkaren snabbt och varsamt vrider ditt huvud åt vänster eller höger. Om balansfunktionen är intakt kompenserar ögonen automatiskt för denna rörelse utan att blickpunkten tappas. Om rörelsen inte kompenseras korrekt gör ögat en liten korrigerande rörelse – ett tecken på att balansorganet på den sidan fungerar sämre.

Vid den videobaserade varianten (vHIT) registreras ögonrörelserna med små glasögon. På så sätt kan blickstabiliseringens förstärkning mätas för varje enskild båggång, och även små korrigerande ögonrörelser registreras. Testet tar bara några minuter och kompletterar andra undersökningar, såsom kalorisk provning – det ersätter dem inte.

Medan du sväljer tillförs ett definierat lufttryck via näsan. En mätning vid örat registrerar om och när örontrumpeten öppnas och leder trycket till mellanörat. Resultaten jämförs med besvär, trumhinnefynd och andra tester; enbart mätningen kan varken bekräfta eller utesluta en funktionsstörning i örontrumpeten.

Aktiv främre rinomanometri mäter lufttrycket framför näsöppningen och luftflödet vid fri andning. Utifrån dessa två storheter beräknas näsandningens flödesmotstånd, separat för höger och vänster sida av näsan. Värdet visar hur lätt eller ansträngd andningen är just då. Resultaten beror på hur svullen slemhinnan är för tillfället och kan förändras under dagen; de bedöms tillsammans med besvären och det endoskopiska fyndet.

Vid rhinoresistometri visas näsmotståndet kontinuerligt över andningscykeln och inte bara som ett enstaka värde. Därmed kan man observera hur motståndet förändras vid in- och utandning. Denna framställning kan tyda på instabil näsandning med förträngning under andningen. Inte heller den besvarar ensam var en förträngning sitter, utan bedöms tillsammans med endoskopi och rhinomanometri.

Akustisk rinometri – ibland kallad akustisk rinomanometri – använder ljudimpulser: en kort ton sänds in i näsan, och utifrån de återkastade ekona beräknar en apparat näshålans tvärsnittsarea på olika avstånd. På så sätt kan den minsta tvärsnittsarean och näshålans volym anges. Metoden beskriver näsgångarnas form, men inte luftflödet eller flödesmotståndet, och används därför ofta tillsammans med rinomanometri.

Vid FeNO-mätning andas du lugnt och jämnt i en liten mätapparat. Andelen kvävemonoxid (NO) i utandningsluften analyseras. Undersökningen är icke-invasiv, tar bara några minuter och kompletterar lungfunktionsundersökningen – den ersätter den inte.

Ett förhöjt värde kan tyda på en viss form av luftvägsinflammation, som exempelvis förekommer vid allergisk astma. För vuxna räknas ett värde under 25 ppb som lågt och ett värde över 50 ppb som förhöjt. FeNO-värdet ensamt ger ingen diagnos; läkarteamet bedömer det tillsammans med undersökning, lungfunktion och övriga fynd.

Före behandlingen bedöms den specifika indikationen, eventuella kontraindikationer och förmågan att tryckutjämna. Riskerna omfattar framför allt tryckskador i öron och bihålor; även andra biverkningar är möjliga. Nytta, alternativ, förlopp och kostnadstäckning diskuteras i förväg. Teamet går tillsammans med dig igenom om och var tryckkammarbehandling kan genomföras.

Tre delaspekter undersöks: att känna igen lukter (identifikation), att skilja liknande lukter åt (diskrimination) och den lägsta koncentration som precis kan uppfattas (tröskel). Standardiserade testuppsättningar – exempelvis med luktpennor eller luktkort – ger jämförbara värden som stäms av mot åldersreferenser. Undersökningen förutsätter tillräckligt fri näsandning; vid förkylning eller omedelbart efter avsvällande nässpray utförs den vid ett annat tillfälle.

För grundsmakerna sött, surt, salt, beskt och umami appliceras lösningar eller indränkta testremsor på tungan, och smakerna namnges. Eftersom en stor del av det vi upplever som smak uppstår via näsan (retronasalt luktsinne) undersöks vanligtvis även luktsinnet vid smakbesvär.

En utredning är lämplig om luktsinnet försämras eller saknas, efter luftvägsinfektioner eller huvudskador, vid näspolyper och kronisk bihåleinflammation samt vid utvalda neurologiska frågeställningar. Om och hur en luktstörning kan behandlas beror på orsaken. Teamet klargör i förväg vilken undersökning som krävs och om den ska utföras här eller på en specialiserad enhet.

För analysen tas cellmaterial med en liten borste eller en spatel. Provtagningen går snabbt och brukar beskrivas som väl tolererad; materialet skickas till laboratoriet i en transportvätska.

I laboratoriet påvisas virusets DNA vanligen med PCR. Samtidigt går det att avgöra om det rör sig om en högrisk- eller lågrisktyp. Resultatet påverkar den fortsatta utredningen och intervallen mellan kontrollerna.

Högrisktyper kan utöver det anogenitala området även drabba munhålan och svalget. En betydande andel av skivepitelkarcinomen i munhålan och svalget beror på en HPV-infektion. Avvikande fynd i detta område utreds därför av läkare.

Påvisning av virus-DNA med PCR betraktas som standardmetod för herpes simplex- och varicella zoster-virus: Den är särskilt känslig och specifik, ger oftast resultat inom 24 timmar och skiljer virustyperna från varandra.

Påvisade antikroppar i blodet visar en tidigare eller aktuell kontakt med smittämnet, men är mindre exakta för att fastställa tidpunkten. Virusodling och direkt fluorescensmärkning fungerar framför allt i tidiga lesioner.

Ett test är framför allt användbart när behandlingen beror på resultatet – exempelvis vid bältros i ansiktet, vid plötsliga hörsel- eller balansförändringar med blåsor, vid misstänkt virusorsakad ansiktsförlamning eller vid lukt- och smakstörningar efter infektioner. Den undersökande läkaren fattar beslut utifrån fynd och förlopp.

Vid vilo-EKG ligger du avslappnad på en brits. Små elektroder fästs på bröstet, armarna och benen och ansluts med kablar till EKG-apparaten; mätningen tar bara några minuter.

Kurvans utslag följer hjärtats elektriska aktivering. Utslagens höjd, branthet, varaktighet och tidsintervall gör det möjligt att bedöma rytm, frekvens och störningar i impulsbildningen.

Inför narkos och sjukhusvård ingår en bedömning av hjärtats belastningsförmåga i utredningen. Vid hjärtrusning, extraslag, yrsel eller andnöd kompletteras EKG-undersökningen – vid behov med långtids-EKG eller arbets-EKG.

Efter en kort instruktion andas du in djupt och blåser ut luften så kraftigt och så länge som möjligt i munstycket. Mätningen upprepas flera gånger; den tar i regel mindre än tio minuter.

Framför allt utvärderas den luftmängd som andas ut under den första sekunden (FEV1) och den totala utandade volymen (FVC). Utifrån förhållandet mellan dessa ser läkaren om luftvägarna är förträngda eller lungvolymen minskad.

Anledningar är oförklarlig andnöd, ihållande hosta eller upphostningar, uppföljning vid astma eller KOL samt riskbedömning inför en operation. Även inom sömnmedicin kan lungfunktionen utredas som komplement.